Kenzies lilla flicka



I morse fick min älskade vän sitt andra barn, en liten tös. Jag känner mig helt gråtig av lycka, kan bero delvis på hormonerna men mest av kärlek. Längtar verkligen tills vi får hälsa på den lilla nya familjemedlemmen.

Grattis kära vän!

Ingen lust

Nej, just nu har jag ingen lust alls till att blogga. Jättetråkigt, men så är det ju ibland. Så jag tänkte bjuda på lite bilder istället. Kvalitussen är värdelös eftersom jag fortfarande tar alla kort med mobilen. Men det  är en liten bildserie som visar vilken djurälskare min dotter har växt upp att bli. Hon går visst i sin mammas fotspår.

Vilya försöker klä ut Davide till en sagoprinsessa.

Vilya och Lilla Röd är dom finaste av vänner.


Ja, det finns många bilder som visar det.


I går vaknade jag av att Vilya satt i Davides korg och läste saga för honom. Snuttefilten och gosen var såklart nerproppade de också.

Vilya, min lilla docka

Idag, mina vänner, har Vilya varit på dagis och tydligen inte sovit en blund på vilan. Så halv sju somnade min lilla docka i soffan och jag kunde till och med bära in henne till sängen, ta av henne kläderna och dra ner rullgardinen utan att hon protesterade eller vaknade. Hon rullade ihop sig som en liten boll och snarkade vidare. Nu en timma senare sitter jag här och har huvudvärk för att det är så tyst och lugnt, dessutom vågar jag inte tro att det är sant. Många gånger har hon somnat så här och sen vaknat utsövd runt elva-tolv. Ja, det är lite för bra för att vara sant. Men hur som helst så har jag haft en otroligt smidig kväll, kan jag säga.

Eftermiddagen och kvällen har enbart handlat om Vilya hur som helst. Gick en runda på stan när jag klivit av tåget och köpte lite nya kritor och ett nytt målarblock. Det är hennes absolut roligaste sysselsättning. Så när vi kom hem radade jag upp 64-pack med kritor, 100-pack med tuschpennor och ett målarblock som var ybertjockt och min lilla docka fullkomligt tjöt av lycka. Sen pysslade hon med det medans jag lagade hennes favoritmat, kokt korv med bröd och potatismos. Vad gör man inte för dom små?? :-)

Var även en sväng på dagis nu på kvällen och hade utvecklingssamtal med en av fröknarna. Det kändes väldigt underligt och vuxet, en sån där sak som faktiskt får en att inse att man är förälder. Annars är ju Vilya bara en naturlig del i livet och familjen, jag går inte runt och tänker mig själv som mamma dagarna långa. Men just något sånt här får mig att inse att jag faktiskt är förälder och ansvarig för ett litet liv. Tydligen gör vi ett bra jobb för det var bara positivt allting. Under måltider stod det: Äter allt! :-) Och det är ju sant. Så har hon alltid varit. Men det kändes skönt att få höra deras syn på hur det går så här efter nästan två terminer på dagis.

Och nu kommer snorvalparna på minimotorcyklarna tillbaka. Morr! Varför tröttnar dom aldrig och måste dom åka utanför vårt hus??? Det är väl inte ens lagligt att åka på såna inne i samhällen? En vacker dag kanske jag får modet till att gå och prata med föräldrarna. Synd bara att det är muppar det med, vilka annars låter sina ungar brumma runt på monstermotorer som låter helt sjukt högt? Som tio motorcyklar tillsammans. Nej, jag är så arg så arg.

Tävling hos Elina



Hittade en tävling hos Elina som jag bara måste vara med i. :-) Jag vet vad ni tänker, hur orkar hon hålla på när hon ändå aldrig vinner? Ja, men man vet ju faktiskt aldrig. Och man kan ju inte vinna om man inte satsar lite. Tävlingen finns här och priset verkar vara väldigt, väldigt fint.

Bältessäng kanske?

Sitter i köket framför datorn och väntar på att Vilya ska somna. Vi har ju infört en ny rutin där vi läser saga och dricker välling i sängen, sen säger vi god natt och går ut. För att hon ska lära sig att somna ensam. Jag vet inte om jag har skrivit om det innan, kommer inte ihåg. Hur som helst så gick det ganska bra dom första dagarna, och gör väl fortfarande, men det tar ju en timma. Och vi måste lägga ner henne i sängen ett par gånger innan hon på allvar kan varva ner. I dag och i går har hon varit så hysteriskt pigg också. Vet inte om det är ledigheten som gör det, förmodligen, men hon bara ligger och skrattar och busar så man tror att man ska bli alldeles galen. Så kan hon bara somna på tre röda sekunder, så fort att man inte ens fattar att det är sant. Man tänker att hon för någon minut sen var uppe och gick och kvittrade. Men det är ju så barn är. Jag är tacksam över att vi inte har stårgråt och förtvivlan varje kväll för då skulle det vara svårt att upprätthålla konsekvensen. Nu är det mest tålamodet som gång på gång får sig en törn. Och mitt tålamod är det absolut sämsta som finns. Jag erkänner och är medveten om mina brister. :-)

Idag har vi varit lediga och haft en kravlös dag. Eftermiddagen spenderades med goda vänner och gott fika. Vilya bestämde sig i och för sig efter två timmar att det var nog och ville åka hem. Hon gör det när hon har tråkigt. Då börjar hon släpa runt på sina ytterkläder och sin väska. Jag gav upp när hon hade släpat i en halvtimma. Då var det bara att tacka för sig och åka hem.

Nu blev vi osams igen. Suck. Men nu kanske hon somnar i alla fall. Dom här veckorna som Marcus jobbar kväll är så jobbiga, hon vet exakt vilka knappar hon ska trycka på och har även börjat med sina försök till att spela ut oss mot varandra. Så när man är ensam och inte har någon avlastning blir det tufft. Men, men..inte så mycket att göra åt heller.

I morgon är vi förresten lediga igen. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Förmodligen inte så mycket. Vädret är kanske fint så att vi kan njuta av att vara ute och leka. Kanske blir det någon spontanträff med någon lika sysslolös som jag. Det är verkligen härligt att vara en studerande mamma. :-) Periodvis, kanske jag ska tillägga. Fast nu ser jag fram emot onsdagens skola eftersom jag ska hämta ut min tenta då. Är lite nyfiken på om det finns någora intressanta kommentarer där i. Fick höra idag att andras tentor var väldigt mystiskt och kryptiskt rättade med minimala kommentarer så jag ska väl inte förvänta mig så mycket. Jaja....oviktigt. Skickade förresten iväg den tredje boken idag. Håller på att sälja av min gamla studentlitteratur och det går lite segt, men ändå framåt. Dessutom måste jag fylla på med böcker för den här kursen som jag läser nu. Det är så himla mycket böcker så det är inte sant. Och alla måste man ha för alla ska det refereras till i tentorna sen. Tur att man kan handla begagnat och sälja vidare sen. Riktigt tur.

Nej, nu tror jag minsann att hon sover. Eller i alla fall har varvat ner. Skönt. :-)

Sminkad 2-åring



Så här snygg blir man om man hittar mammas kajalpenna och vill sminka sig lika fint. :-)

v 26



Har inget speciellt att skriva om idag så jag bjuder på en magbild istället. Det är inte så lätt att fota sig själv, med mobilen dessutom eftersom vi fortfarande inte har köpt något nytt minneskort till kameran. Men så här ser jag ut och tjockare ska jag ju bli. :-) Nu ska jag packa in hund och barn i bilen och åka till pappsen för grillkväll. Hade verkligen ingen lust att laga mat ikväll så då får man bjuda in sig själv hos päronet som kvällen till ära skulle grilla. Inte tråkigt det inte. Trevlig fredag på er allihop! Hoppas att solen skiner lika starkt hos er som den gör hos oss.

Tentaresultatet



Ja, jag kan knappt tro det men det står VG som mitt studieresultat. Jag får väl se om någon lärare ringer och beklagar sitt misstag eller om det står samma sak när jag hämtar ut den i pappersform nästa vecka.

Barnmorskan i dag

Ja, idag hade jag tid hos barnmorskan. Det är verkligen inte lika täta besök nu som andragångsgravid. Men det är ok, känns inte som att jag har tid med att springa där var och varannan vecka. Men jag blir alltid lika glad när jag träffar min barnmorska. Hon är så sprudlande och glad. Tycker verkligen om henne massor. Allt var i alla fall bra i dag, järnvärdet var lågt så nu ska jag äta järntabletter. Jag ska verkligen göra det den här gången för nu har jag känt av att det är något som fattas. Och jag har ingen lust att bli tröttare. Kanske kan huvudvärken också bero på det. Hon tyckte att jag såg fräschare ut nu än jag gjorde i början också. Tänk vad lite smink kan göra. :-)

Nej, men hon har rätt. Jag mår mycket bättre. Dels är ju illamåendet het borta, vilket gjorde en hel del, dessutom känns sinnet lättare också. De första fyra månaderna var inte roliga alls. Mådde väldigt dåligt och hade en hel del känslor och tankar som tyngde ner mig. När jag hade mitt samtal med förlossningsläkaren i Eskilstuna hade jag bestämt mig innan för att vara tydlig och rak så att ingenting skulle missförstås eller för att jag skulle köras över. Det gjorde att jag satte ord på känslor som jag hade gått runt och haft i flera månader utan att jag egentligen visste varför jag kände så. Dels så pratade vi mycket om vår långa resa till att bli gravida med Vilya. Om alla misslyckanden och jobbiga behandlingar, om hur jag mådde psykiskt och fysiskt under graviditeten med henne och hur det blev efteråt. Mitt minne och det jag läser som jag har skrivit från den tiden rimmar väldigt illa med hur jag har mått nu. Under behandlingarna och misslyckandena så var jag ledsen till och från, men jag tog inte riktigt till mig allt utan höll modet upp och när vi sen väl blev gravida så njöt jag av varje sekund. Trots blödningar och helvetisk foglossning. Jag var bara lycklig liksom, rakt igenom. Jag hade aldrig någon oro för att vi skulle förlora barnet eller för att hon skulle vara sjuk på något sätt. Jag visste bara att det nu hade blivit vår tur att få bli föräldrar och då skulle allting bli bra. Vilket det också blev. Trots urakut snitt så har allting varit så himla bra. Men så i höstas efter att ha pratat lite om hur vi skulle göra med syskonbiten så bestämde vi oss för att en sista gång prova en kur pergotime. Jag gjorde fyra såna behandlingar innan vi gick över till IVF och alla dessa fyra var totalt verkningslösa. Även under IVF-behandlingarna fick jag veta att det krävdes höga doser för att stimulera i gång min äggproduktion. Och det där hade jag förlikat mig med, accepterat och gått vidare. Jag hade kommit till den punkt då jag kunde skoja med Marcus om mina fertila problem och vi kunde skratta gott. Men så pratade jag lite med min läkare och han tyckte väl att en kur Pergotime var slöseri med tid men eftersom vi hade bestämt oss för att IVF inte var aktuellt förrän tidigast 2010 så gick han med på att vi skulle prova. Jag fick en dubbel kur och en extra spruta hos honom för att få i gång mina slöa ägg. Det såg verkligen inte ljust ut, precis som vi hade förutspått. Jag var inte ledsen för det. Jag hade bara fått bekräftat ännu en gång att dessa mirakel som alla pratar om, om folk som är gravida efter många års försök och sen hux flux blir spontant gravida, inte händer mig. Det var ytterligare en bekräftelse som jag behövde för att kunna gå vidare. Men så ringer i alla fall min läkare ca två veckor efter behandlingen och säger att jag har haft ägglossning. Blodproverna säger det i alla fall. Väldigt märkligt men såklart roligt. Två dagar senare testar jag positivt och chocken är fullständig. Jag blev gravid. På första försöket dessutom! Hur är det möjligt? En sekund senare kom oron. Det kan inte vara meningen att vi kommer undan med detta så lätt. Det måste vara något som drar undan mattan under våra fötter snart, så som det alltid blir. Jag är ju såklart lycklig, svävandes någonstans mitt i mellan dom rosa molnen och det som finns under. I vecka 7 gör vi ett vul som visar en normal graviditet med ett pickande hjärta. Det som vid Vilyas graviditet gett mig det stora lugnet infann sig aldrig nu. Jag tänkte bara på alla dessa människor som genomlider hemska missfall och som på fruktansvärda sätt går miste om sina juveler. Och eftersom vi nu har haft sån tur att vi blivit gravida så fort så måste vi stå nästa på tur i det hemska. Eller hur? Efter vul:et bokar jag en tid hos Selbing i Linköping för ett Nupp. Vi ligger inte i riskzoonen för att få ett barn med kromosomfel, men man vet ju aldrig. Och jag tänker hela tiden att jag vill veta i tid. Jag vill veta i tid om det är något fel. Det är det inte. Vilket får mig att andas ut en stund. Sen kommer hela den här förlossningsdebatten och oron kommer återigen. Tänk om det händer något under förlossningen. Tänk om vår bebis är frisk hela vägen men att det händer något där och då? Dessutom är jag livrädd för att behöva genomgå ännu ett urakut snitt. Det känns som om det enda som kan få mig lugn är att få ett datum och sen veta att alla är där och är medvetna om vad som händer. Jag kommer att stå uppskriven på en operationslista och alla som måste kommer att få veta. Det var ytterligare några veckor med gnagande oro, men när det väl gick igenom och efter det där samtalet med läkaren kan jag verkligen säga att lugnet har infunnit sig. Jag har på något sätt kommit över alla mina hinder som jag byggt upp för mig själv och sitter nu 12 veckor från förlossningen och mår ganska bra.

Det jag efter mycket grubblande kommit fram till är att alla dom känslor och all den oro som jag kanske skulle ha känt runt graviditeten med Vilya har projicerats på den här. Jag har väckt en massa gamla känslor till liv som jag egentligen inte ens visste att jag hade och sen inte alls förstått varför jag mått som jag har gjort. varför jag har varit så nere och orkeslös istället för att vara lycklig och sprudlande över detta mirakel som vi faktiskt har fått. Nu kan jag känna dessa känslor, men samtidigt kan jag inte se målet så som jag gjorde med Vilya. Jag har ännu inte köpt ett enda plagg till bebisen trots att jag har stått i flera affärer och hållt i dessa ljuvliga små plagg. Det är något som håller mig tillbaka, förmodligen den svarta oron som finns där inne någonstans och som säger att jag inte ska ta något för givet. I kväll har jag sorterat ut de unisex kläder som finns i Vilyas gamla garderob, men ändå känns det så himla långt bort. Som att jag gör något förbjudet för jag ska minsann inte tro att jag kan ta lyckan för given.

Nej, nu blev detta alldeles för långt känner jag. Men det var ändå något som jag behövde få ur mig. Min dotter vill att jag ska läsa bok och natta henne, vilket jag ska göra. Sen ska jag titta på Greys Anatomy och inte alls sjunka i mina tankar utan leva vanligt och förbereda mig för att i sommar bli tvåbarnsmamma.

En påsk i vårens tecken



Är det inte undebart med det här vädret? Idag har vi njutit av lyxen som vi har med att bo i villa och ha egen trädgård. Att bara kunna sitta ute i det vackra vädret och se vår fina dotter njuta av att kunna röra sig fritt utan en massa overaller och storstövlar. Hon har suttit i sin älskade sandlåda och gjort kaka efter kaka utan att tröttna. Det, mina vänner, är livskvalitet. Hon är på ett ljuvligt humör nu, min lilla prinsessa. Efter att i flera veckor, ja säkert månader, varit en riktig trotsa med ett ordentligt humör är hon nu för det mesta en solstråle som älskar sina föräldrar. :-) Det känns så skönt i mitt mammahjärta även om det bara är för en kort stund. Nästa fas väntar väl bakom nästa krök. Kanske är det så att mitt tålamod är starkare också nu när tröttheten och illamåendet har lagt sig. Det är ju aldrig bara en som träter, menar jag.

I morgon blir det sedvanligt påskfirande, först hos min pappa och sen hos Marcus mamma. Det ska ätas påskmat, målas ägg och moffa godis. Som vanligt så här års. Det är mysigt med traditioner tycker jag och det blir bara viktigare när man utökar familjen med barn. Familjen är oerhört viktig. Och så kommer mina möbler hoppas jag. :-) En rolig dag rakt igenom.

Glad påsk på er!!

Ni måste ju rösta

Ja, rösta på mig här: Snyggaste bloggen!

Bloggtorka

Nej, någon flitig bloggerska är jag verkligen inte nu för tiden. Min kropp är alldeles matt av förkylningen, foglossningen och graviditeten överhuvudtaget. Jag blir lite skrämd av det eftersom jag bara är i v 25, hur ska det bli efter v 35? Men jag tror att det är bacillerna som är dom största bovarna i dramat. Idag började jag även få lite ont i ögat, det blev värre och värre och nu sitter jag med ett rött uppsvullet öga med klägg i. Förmodligen är det förkylningen och inte ögoninflammation för Vilya hade samma sak. Men man kan ju inte veta säkert. Det visar sig helt enkelt. Rösten är nästan helt borta och halsen gör jätteont fortfarande. Så sjukt tröttsamt. Jag vet att jag gnäller och tjatar, men jag är så himla färdig med dagisbaciller så att jag kan kräkas. Nu ska vi ha lite påsklov tills på tisdag nästa vecka, så då hinner vi förhoppningsvis bli friska igen. Tills nästa förkylning. Om dagisfröknarna ändå kunde vara ute lite mer med barnen så att dom inte behöver slabba runt inomhus med sina smittor. Jag får väl hoppas att Vilya inte kommer att vara sjuk en dag efter att hon har fyllt tre då. Läste förresten en tråd på Familjeliv där en mamma ställde frågan om hennes barn var onormalt pga alla dessa smittor som drogs med från dagis. Hon fick flera svar där alla sa samma sak, NEJ det är inte onormalt. Vissa barn är helt enkelt känsligare mot förkylningsbaciller och kanske får feber direkt, medans andra inte visar det lika tydligt. Det är individuellt och inte onormalt eller på något sätt negativt. Jag blev lättad av det eftersom jag av kommentarer från andra kännt det som att vi på något sätt är onormalt mycket sjuka. Men det är ju så himla olika bara. Och inte så mycket att göra åt mer än att äta allsidigt och vara ute mycket.

Det är i alla fall helt underbart med solen och det härliga vårvädret som vi har fått njuta av i flera dagar. Man blir lycklig av vetskapen att vi går mot ljusare tider. Jag längtar så himla mycket till sommaren, inte bara för bebisen ankomst, utan för att det är så grönt och varmt och glatt. Även regniga dagar blir det aldrig grått och trist som under höst och vinter. Det är alltid grönt och väldoftande. Att man sen är ledig hela sommaren och sen ett år framåt gör ju inte längtan mindre direkt. Även om just högskolestudier kanske inte är det mest ansträngande som jag gjort i mitt liv. Jag minns att känslan av frihet var mer påtaglig när jag gick på havandeskapspenning 2007 i väntan på Vilya. Men då jobbade jag heltid natt som var en aning slitit på en gravid kropp.

I morgon ska jag åka in till Möbelmagasinet och köpa skänken och byrån som jag har sett ut. Hoppas nu att ingen har varit där i dag och snott åt sig någon av dessa. Det är en affär med antikt och begagnat där man absolut inte får tjinga utan det är först till kvarn som gäller. Men nu har jag tittat i en vecka och bestämt mig att det är dags. Vet inte riktigt hur jag ska få hem härligheterna bara. Kanske har dom hemkörning? Eller så kanske pappa har någon kärra som vi kan låna. Det löser sig ju alltid på något sätt. Blir i alla fall lycklig av tanken på att få inreda lite till, boa ännu lite mer. :-) I vardagsrummet är det sen bara bokhyllan som är under betsning och lite tavlor och piff som saknas. Hallen kommer bli ganska komplett med en byrå och en matta. Ska försöka ta lite bilder sen om ni lovar att bortse från de gräsliga vardagsrumstapeterna.

Uääää, nu la det sig en stor geggklump mitt på ögat så jag såg ingenting på många blinkningar. Aj, säger jag bara. Jag gillar verkligen inte dessa dumma baciller. Har jag sagt det förut kanske??

Jag lovar förresten att jag ska försöka bli bättre på bilder i bloggen. Vet själv hur trist det är att läsa bloggar utan färg och form i. Men jag vet inte ens var kameran är för tillfället. Så det blir inte så mycket fotande alls. Dessutom har jag inte bildprogram längre och då är det inte roligt att lägga upp några bilder heller.

Ont i halsen

Har inte haft ork alls att skriva i bloggen och just nu är huvudet tjockt av snuva och halsen ond, borde egentligen sova lite nu när Vilya gör det. Jag kan verkligen inte ens beskriva hur förbaskat less jag är på bacillerna som härjar runt oss hela tiden. Det kan ju inte vara normalt?? Okej att man är mer känslig när man är gravid, men ändå. Tycker ju inte att Vilya borde dra på sig precis alla snuvor hon kan få tag i. Hennes immunförsvar verkar vara obefintligt. Det sägs ju att första året på dagis är jobbigt med mycket sjukor, men att vara frisk en vecka, sjuk en vecka och så frisk en vecka...ska det verkligen vara så? Nu är jag ju såklart tacksam över att det är förkylningar vi dras med bara. Finns ju andra sjukor som är mindre trevliga.

I går hade jag en omtumlande dag, minst sagt. Gick upp kvart över sex för att göra i ordning mig och Vilya för dagen. Tåget till Eskilstuna kvart över åtta för att hinna till föreläsningen. Det var 3 timmars information från Länsrätten i Nyköping. Intressant, men inte världens roligaste talare kanske. Sen lunch och så hastigt till tingsrätten i Eskilstuna för att vara åhörare vid två rättegångar som ingår i en uppgift vi har i skolan. Det var mycket intressant och hjärnan kändes verkligen som köttfärsn efteråt. Klockan fyra gick tåget hem igen och halv sex var det bara att knalla upp på frivården för en informationsträff för övervakare. Satt där till åtta med ett gäng väldigt trevliga människor. Jag gillade verkligen stämningen där och informationen av personen från Nyköpingsanstalten var väldigt givande. Kände när jag satt där att huvudet började tjockna och halsen ömma. Kanske är det den eviga sömnbristen som gör att man är extra mottaglig för baciller? När jag väl kom hem var jag så trött att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. Men jisses vilken givande dag. Helt sjukt rolig. Den här juridik-kursen är verkligen intressant. Angående övervakar-grejen så ska jag kanske få klienter till hösten. När bebisen är född och jag har kommit in i mitt tvåbarnsmammaliv. Det ser jag verkligen fram emot. Hade trevliga samtal med frivårdsinspektörerna och även chefen för Nyköpingsdistriktet var där, hon berättade om sitt yrkesliv som socionom och det var jätteintressant. När det blir aktuellt för praktik är frivården helt klart en plats jag ska försöka komma till. Kriminalvården överhuvudtaget är något som ligger mig varmt om hjärtat, rättpsyk ännu mer i och för sig. Att få en inblick i kuratorernas arbete på ett rättspsykiatriskt sjukhus vore också väldigt intressant. Synd att vi bara har två praktikperioder. Känner väl att en period på soc också vore nyttigt. Jaja, det är ju en bit tills dess. Först ska jag ju föda barn och vara mamma i ett år innan jag tar tag i skolan igen.

I helgen blir det nog lugnt. Marcus skulle vara ledig vilket jag ser fram emot. Kanske kan jag få arslet ur och ringa på den där spjälsängen i Örebro också.