Silas



Han är här nu, vår prins som vi väntat på i evigheter. Eller i alla fall sen den 14e november 2008. Det känns som evigheter. Onsdagen den 15e juli klockan 19:50 tog han sitt första andetag och hela världen slutade snurra för en liten, liten stund. Vi hade väntat i 12 långa timmar på förlossningen innan det skulle bli vår tur på operationsbordet och nervositeten hade hunnit växa sig till helt enorm. Jag var rädd när jag blev lagd på operationsbordet och sen var jag rädd under hela operationen, bortsett från det ögonblick då han kom ut och vi fick höra hans röst för första gången. När han låg på mitt bröst, de få minuter han gjorde det, fanns ingenting annat än han och jag och Marcus. Men när dom sen försvann var jag tillbaka i allt det otäcka. Kanske var det för att personalen var stressad och irriterad över att dagen hade varit kaotisk och för att narkosläkaren lät mig ligga på operationsbordet i en timma och vänta på ryggmärgsbedövningen, kanske var det därför som det där lugnet och det där fina aldrig riktigt slog rot i mig. Det där som sägs ska finnas under en förlossning hur den nu än ser ut. Jag var stressad och rädd och även om det gick fort och jag var i trygga händer kändes det bara väldigt obehagligt. Obehagligt att känna operationen även om den var smärtfri, obehagligt att hjärnan visste exakt vad som hände bakom skynket utan att kroppen kände någon smärta.

Men nu är han ute och vi är hemma i lugnet. Vårt nya liv har börjat så som det var meningen att det skulle se ut och vi är lyckligare än någonsin. Vilya har fått en lillebror och vi är tvåbarnsföräldrar. Livet är härligt!

I morgon blir vi föräldrar igen



Nu åker vi till Eskilstuna för att invänta morgondagen då det är dags. :-) I morgon, i morgon, i morgon...Spännande!!!!!!!!!!!

Sjuuuuuu

Om en vecka precis hoppas jag att jag har min pojke i famnen. Och nej, jag gör inte så mycket annat än väntar för det finns inte tillräckligt med energi till något annat. När Marcus kommer hem ska jag försöka orka mig in till stan och köpa gips så att vi kan göra en gipsmage ikväll. Har ju en sen graviditeten med Vilya och det vore kul att ha en efter den här också. Det är bara väldigt jobbigt att ta sig för saker just nu. Dessutom måste här städas. Suck, vad tråkigt.

Men i alla fall...:-) 7 dagar. Jag längtar så himla mycket.

Ensiffrigt

Ja, nu är nedräkningen nere på ensiffrigt. Om 9 dagar är det dags för det planerade kejsarsnittet och vi får äntligen träffa vår lillebror som vi längtat så mycket efter. Jag ser verkligen fram emot att starta vårt nya liv äntligen och att få tillbaka min kropp som normal igen. Gud, vad det ska bli skönt.

Så, vad ska man hitta på idag då? Regnet öser ner och jag är seg i både kropp och knopp. Hoppas att Vilya inte har något emot en lugn hemmadag.