Grattis älskling!

Tiden går visst fort när man har roligt. Mannen i mitt liv fyller idag 29 år och det är den tionde födelsedagen jag firar med honom. Helt sjukt. En tredjedel av vårat liv har vi spenderat tillsammans, vilket också blir hela vårt vuxna liv. Snacka om att växa upp och växa ihop. :) Fast jag kan fortfarande inte tänka mig en dag utan honom vid min sida och fjärilarna finns där som en påminnelse om hur upp över öronen jäkla förälskad jag är i karln. Precis så som det ska vara.

Tyvärr är alla i familjen, utom Marcus, genomförkylda och eländiga. Men vi får bita ihop och tänka på ljusare tider. Det blir ingen tripp till viktväktarna idag. Vägde mig hemma och hade tappat 4 hekto. Helt ok. Måtten var desto bättre. Var tvungen att kontrollmäta tre gånger, men jo, -8 cm i midjan minsann och -3 cm runt höfterna. Mycket kan hända på en vecka kan man säga. Morgonvikten står nu på -10,2 kg på hemmavågen. Väldigt nöjd med det faktiskt. Även om det är 20 kvar. Suck. Bara att harva på.

Nehej...hoppa in i duschen kanske och bli människa någon gång. Ikväll vankas det gäster.  Mysigt.

Den kungliga hufvudstaden

I går var det äntligen dags. The D-day. Eller the T-day kanske man ska säga. Dagen då jag äntligen skulle åka till Sthlm och förverkliga planerna om att pränta in lite bläck i fläsket. Det började med att jag tog tåget som skulle ge mig exakt en halvtimma att ta mig från centralstationen till Kungsholmen och studion i hopp om att förseningarna inte förekom under strålande soldagar. När jag står och väntar på tåget ringer min tatuerare för att försäkra sig om att jag kommer och då kommer det fram att han hade bokat mig från klockan ett och inte två. Skit. Stress-svett längs ryggraden. Men men, inga problem och inte så mycket att göra åt. När det är en minut kvar tills tåget ska komma står det Ny tid med blinkande text och en tio minuters försening. Ännu mer stress-svett längs ryggraden. Tåget kommer dock och resan går bra. Men när vi kommer fram till sthlm så har jag nu bara en kvart på mig att ta mig fram till Kungsholmen och sen virra mig fram till studion. Inga problem tänker jag och går mot tunnelbanan. Och så här i efterhand fattar jag inte hur jag kan ha förträngt att blå linje ligger vid jordens mittpunkt ungefär. Trappa efter trappa efter trappa innan jag till slut hinner tänka: vart är spårhelvetet?? Och ännu mer stress-svett över hela kroppen. Fem i två kommer till slut tåget och jag åker en station. Väl uppe i friska luften och vid rätt uppgång får jag kalla fötter och förstår plötsligt inte alls min egen vägbeskrivning så jag beslutar mig för att ringa den som vet, han som ska tatuera mig. Lugnt och sakligt lotsar han mig över korsningar och längs med gator tills jag till slut påpekar att vägen tar slut. "Ja men det ska den", svarar han. Jaha, säger jag, men det är typ vatten här...skit, du går åt fel håll. Nu är klockan tio över två och all nervositet inför tatueringen blandas med den panik som jag har inbyggd när jag är sen. Jag hatar att vara sen. Det är mitt värsta. Och nu är jag sen. Egentligen en timma och tio minuter sen. Skit. Jag börjar härja tillbaka samma väg som jag kommit och lägger på luren för att inte flåsa sönder öronen på stackarn. Nu snurrar jag mig fram på egen hand och hittar till slut. Geez...genomsvettig med ögonen stora som tefat och händerna skakandes av nervositet. Det var ju inte så här det skulle vara. tänker jag. Jag skulle ju komma i tid och vara lugn och hinna sitta ner för att vänta på min tur. Inte storma in som en annan galning och vimsa runt. Men nu blev det så. Och det var okej, bedyrade han. Det kändes inte okej för mig. Men väl på plats så löste sig allting ganska snabbt och vips så satt jag i stolen som var täckt med plast och väntade på första sticket. Det kom fram andra tatuerare till oss i omgångar och pratade om motivet och ditten och datten, men det gjorde mig inte lugnare direkt. "Jaha", "då sätter vi i gång då.", hör jag brevid mig. NEEEEEEJ, skriker jag inombords. Jag törs inte!!!! Och så görs första strecket och jag tänker att det här var ju inte så farligt. Blir nästan chockad av tanken. Jag minns ju inte hur det känns men jag minns att jag tyckte att det gjorde jäkligt ont och sa aldrig mer. Nu andades jag ut och all nervositet och stress försvann. Det var en smärta jag kunde hantera. Och helt ärligt, jag har varit med om mycket värre saker. Vissa punkter fick mig att kvida lite och efter 5 timmar i stolen hade kroppen nästan gett upp och då gjorde det stundvis skitont. Men ändå en smärta som gick att hantera. Och det kändes så himla bra när den var färdig, när den satt där och jag tittade på den i spegeln och tänkte att nu är hon min. Bara min. Jag älskar den. Den är fantastisk. Och jag vill tatuera mig igen och igen och igen och igen. :) Meeeeeer!!!


Ursnygg bild, eller hur? :) Precis i starten. Tänkte visst inte på hur urringat mitt linne var...Ajaa..


Halvfärdig donna.


Tadaaaa! :) Vacker, eller hur??