Han

Hur hanterar man känslan av att inte vara tillräcklig? Gör man det? Eller lever man bara i den och låter den vara där? Ni vet den där känslan som sprider sig i magen när skolan ringer och berättar att din son nu har gjort det igen. Det där. Ni vet. Igen. Känslan av uppgivenhet över att den där diskussionen måste tas upp. Igen. Den som man har tagit så många gånger med en liten pojke som med nedsänkt blick ger tystnad som svar. Frustrationen över att den där rara lille pojken som gärna kryper upp i mammas eller pappas knä på kvällen och lutar sin blonda kalufs mot bröstkorgen också har en sida som inte alls är så rar och fin. Vetskapen om att pojken är en annan pojke i ett forum där mamma inte kan vara med. När samtalet kommer känns det som att hjärtat blir blytungt och beskrivningen av händelsen blir till en återkommande scen på näthinnan. Om och om igen spelar den upp sig bakom ögonlocken bara för att ändra karaktär med tidens gång. Självklart med en lite värre knorr för varje ny omgång. Och så sitter man där igen. Framför den blonda luggen och blicken som stirrar i golvet. Samma ord som sägs, samma förmaning, samma bedjande panik. Snälla, rara älskade pojke, du vet ju vad som är rätt och fel! Snälla prata med mig, titta inte ner i golvet! Varför vill du inte prata med mig? Jag är ju din mamma! Paniken. 
 
Men så kommer de där små ljuspunkterna. Stunderna då den blonda kalufsen visar en styrka och en säkerhet som inte ens mamman trodde fanns. Pojken visar att vägen är tydlig och upplyst. Allas lika värde och öppenheten inför att alla får vara som de vill sitter som en självklarhet i ryggmärgen. Så självklart att det inte spelar någon roll vad andra tycker om att en pojke har rosa nagellack eller en jacka med blommiga ärmar. Vännerna i skolan säger att byxorna med fåglar på är tjejbyxor och någon säger att hans två tofsar i håret gör att han ser ut som en flicka. Pojken svarar självsäkert: Alla får se ut som de vill. Det finns ingenting som heter killkläder och tjejkläder. Pojken vill dessutom se hur han ser ut i smink och väljer omsorgsfullt ut ett av systerns allra mest lysande, rosa läppstift. Han ser på sina långa ögonfransar och frågar då och då om han får ha mascara till skolan. Den generella regeln är dock att ingen får gå till skolan med smink. Varken flicka eller pojke. Inte förrän mamma tycker att det är okej utifrån ålder (vilket mamman inte har kommit fram till ännu, vad som är en okej ålder alltså). Men han vill det. Han tittar sig i spegeln och mamman ser hur ryggen blir lite rakare när han tycker om det han ser. Långa, svarta ögonfransar och rosa läppar. 
 
Den där oron och otillräckligheten bleknar en aning. Den som fanns där i början av dagen. Då, när telefonsamtalet kom. Den blonda kalufsen visar prov på ett stort mod och ett fint hjärta. En vilja att gå sin egen väg. En styrka hos den där pojken som alltid har varit lite tyst och hemlig. 
 
Oron finns dock kvar. Om än inte lika starkt pulserande av skam som till en början. Utan nu lite mer som ett nålstick. Eller kanske till och med flera. Oro som nu är kantad av rädsla. Tänk om någon vill pojken illa? Den där ryggraden som så starkt står rak nu, tänk om någon får för sig att vilja kuva den? Böja den så att den passar in bland alla andra. Känslan av otillräcklighet blir starkare igen. Så mycket som en mamma vill skydda sina barn ifrån och inte kan göra fullt ut. Så mycket som en mamma vill bespara sina barn men som hon vet också är det som formar och stärker dem till slut. Så vad finns det kvar att göra? Annat än att envetet ha de där samtalen med den blonda luggen och den sänkta blicken. Att leende stå där bakom och se hur pojkens rygg blir längre och rakare. Att otröttligt fånga upp och ta pojken i handen varje gång som vinden blåser lite hårdare. Att älska. Villkorslöst.
 
Inget. Det finns ingenting annat än det. 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback