I morgon blir vi föräldrar igen



Nu åker vi till Eskilstuna för att invänta morgondagen då det är dags. :-) I morgon, i morgon, i morgon...Spännande!!!!!!!!!!!

Ultraljud

Nu har vi ett bildbevis på att det är en Silas som växer i magen. :-) Eller ja, för att vara ärlig så har vi just nu en snopp på kylskåpet. Barnmorskan som gjorde ultraljudet idag tyckte själv att bilden var så tydlig så hon tryckte ut en bild för att vi skulle få med oss hem. Och det är väl en rolig story att dra för första flickvännen om en sisådär 15 år, att vi har haft hans snopp på bild på kylskåpet. :-D Självklart var jag tvungen att använda min rabattkupong på Lindex efteråt och handla de första bebiskläderna avsedda för honom. Han har ju redan en byrålåda med kläder men det är ärvda kläder från syrran, sådant som är unisexfärgat. Men idag var han värd lite nytt och eget. Lindex har väldigt fina kläder tycker jag, det blev tre bodys och två par byxor. Fast jag hade kunnat plocka på mig dubbelt så mycket mer. Men det får vänta lite. Så att plånboken hinner fyllas på lite.

Det är så roligt att få det bekräftat att Vilya ska få en lillebror. Vi har ju iofs vetat det sen nupp:et i v13, men nu kan man ju säga att det är ett mer säkert besked. Från 90% till 99,9% som barnmorskan själv sa. Dessutom är bilden så tydlig så jag vet inte vad för konstig utväxt det skulle kunna vara om det nu skulle titta ut en flicka. :-) Så himla härligt. Att inte alla tar reda på könet innan, det är en sån glädjerush. Min lilla, fina pojke, vi längtar så himla mycket efter dig!

v 26



Har inget speciellt att skriva om idag så jag bjuder på en magbild istället. Det är inte så lätt att fota sig själv, med mobilen dessutom eftersom vi fortfarande inte har köpt något nytt minneskort till kameran. Men så här ser jag ut och tjockare ska jag ju bli. :-) Nu ska jag packa in hund och barn i bilen och åka till pappsen för grillkväll. Hade verkligen ingen lust att laga mat ikväll så då får man bjuda in sig själv hos päronet som kvällen till ära skulle grilla. Inte tråkigt det inte. Trevlig fredag på er allihop! Hoppas att solen skiner lika starkt hos er som den gör hos oss.

Barnmorskan i dag

Ja, idag hade jag tid hos barnmorskan. Det är verkligen inte lika täta besök nu som andragångsgravid. Men det är ok, känns inte som att jag har tid med att springa där var och varannan vecka. Men jag blir alltid lika glad när jag träffar min barnmorska. Hon är så sprudlande och glad. Tycker verkligen om henne massor. Allt var i alla fall bra i dag, järnvärdet var lågt så nu ska jag äta järntabletter. Jag ska verkligen göra det den här gången för nu har jag känt av att det är något som fattas. Och jag har ingen lust att bli tröttare. Kanske kan huvudvärken också bero på det. Hon tyckte att jag såg fräschare ut nu än jag gjorde i början också. Tänk vad lite smink kan göra. :-)

Nej, men hon har rätt. Jag mår mycket bättre. Dels är ju illamåendet het borta, vilket gjorde en hel del, dessutom känns sinnet lättare också. De första fyra månaderna var inte roliga alls. Mådde väldigt dåligt och hade en hel del känslor och tankar som tyngde ner mig. När jag hade mitt samtal med förlossningsläkaren i Eskilstuna hade jag bestämt mig innan för att vara tydlig och rak så att ingenting skulle missförstås eller för att jag skulle köras över. Det gjorde att jag satte ord på känslor som jag hade gått runt och haft i flera månader utan att jag egentligen visste varför jag kände så. Dels så pratade vi mycket om vår långa resa till att bli gravida med Vilya. Om alla misslyckanden och jobbiga behandlingar, om hur jag mådde psykiskt och fysiskt under graviditeten med henne och hur det blev efteråt. Mitt minne och det jag läser som jag har skrivit från den tiden rimmar väldigt illa med hur jag har mått nu. Under behandlingarna och misslyckandena så var jag ledsen till och från, men jag tog inte riktigt till mig allt utan höll modet upp och när vi sen väl blev gravida så njöt jag av varje sekund. Trots blödningar och helvetisk foglossning. Jag var bara lycklig liksom, rakt igenom. Jag hade aldrig någon oro för att vi skulle förlora barnet eller för att hon skulle vara sjuk på något sätt. Jag visste bara att det nu hade blivit vår tur att få bli föräldrar och då skulle allting bli bra. Vilket det också blev. Trots urakut snitt så har allting varit så himla bra. Men så i höstas efter att ha pratat lite om hur vi skulle göra med syskonbiten så bestämde vi oss för att en sista gång prova en kur pergotime. Jag gjorde fyra såna behandlingar innan vi gick över till IVF och alla dessa fyra var totalt verkningslösa. Även under IVF-behandlingarna fick jag veta att det krävdes höga doser för att stimulera i gång min äggproduktion. Och det där hade jag förlikat mig med, accepterat och gått vidare. Jag hade kommit till den punkt då jag kunde skoja med Marcus om mina fertila problem och vi kunde skratta gott. Men så pratade jag lite med min läkare och han tyckte väl att en kur Pergotime var slöseri med tid men eftersom vi hade bestämt oss för att IVF inte var aktuellt förrän tidigast 2010 så gick han med på att vi skulle prova. Jag fick en dubbel kur och en extra spruta hos honom för att få i gång mina slöa ägg. Det såg verkligen inte ljust ut, precis som vi hade förutspått. Jag var inte ledsen för det. Jag hade bara fått bekräftat ännu en gång att dessa mirakel som alla pratar om, om folk som är gravida efter många års försök och sen hux flux blir spontant gravida, inte händer mig. Det var ytterligare en bekräftelse som jag behövde för att kunna gå vidare. Men så ringer i alla fall min läkare ca två veckor efter behandlingen och säger att jag har haft ägglossning. Blodproverna säger det i alla fall. Väldigt märkligt men såklart roligt. Två dagar senare testar jag positivt och chocken är fullständig. Jag blev gravid. På första försöket dessutom! Hur är det möjligt? En sekund senare kom oron. Det kan inte vara meningen att vi kommer undan med detta så lätt. Det måste vara något som drar undan mattan under våra fötter snart, så som det alltid blir. Jag är ju såklart lycklig, svävandes någonstans mitt i mellan dom rosa molnen och det som finns under. I vecka 7 gör vi ett vul som visar en normal graviditet med ett pickande hjärta. Det som vid Vilyas graviditet gett mig det stora lugnet infann sig aldrig nu. Jag tänkte bara på alla dessa människor som genomlider hemska missfall och som på fruktansvärda sätt går miste om sina juveler. Och eftersom vi nu har haft sån tur att vi blivit gravida så fort så måste vi stå nästa på tur i det hemska. Eller hur? Efter vul:et bokar jag en tid hos Selbing i Linköping för ett Nupp. Vi ligger inte i riskzoonen för att få ett barn med kromosomfel, men man vet ju aldrig. Och jag tänker hela tiden att jag vill veta i tid. Jag vill veta i tid om det är något fel. Det är det inte. Vilket får mig att andas ut en stund. Sen kommer hela den här förlossningsdebatten och oron kommer återigen. Tänk om det händer något under förlossningen. Tänk om vår bebis är frisk hela vägen men att det händer något där och då? Dessutom är jag livrädd för att behöva genomgå ännu ett urakut snitt. Det känns som om det enda som kan få mig lugn är att få ett datum och sen veta att alla är där och är medvetna om vad som händer. Jag kommer att stå uppskriven på en operationslista och alla som måste kommer att få veta. Det var ytterligare några veckor med gnagande oro, men när det väl gick igenom och efter det där samtalet med läkaren kan jag verkligen säga att lugnet har infunnit sig. Jag har på något sätt kommit över alla mina hinder som jag byggt upp för mig själv och sitter nu 12 veckor från förlossningen och mår ganska bra.

Det jag efter mycket grubblande kommit fram till är att alla dom känslor och all den oro som jag kanske skulle ha känt runt graviditeten med Vilya har projicerats på den här. Jag har väckt en massa gamla känslor till liv som jag egentligen inte ens visste att jag hade och sen inte alls förstått varför jag mått som jag har gjort. varför jag har varit så nere och orkeslös istället för att vara lycklig och sprudlande över detta mirakel som vi faktiskt har fått. Nu kan jag känna dessa känslor, men samtidigt kan jag inte se målet så som jag gjorde med Vilya. Jag har ännu inte köpt ett enda plagg till bebisen trots att jag har stått i flera affärer och hållt i dessa ljuvliga små plagg. Det är något som håller mig tillbaka, förmodligen den svarta oron som finns där inne någonstans och som säger att jag inte ska ta något för givet. I kväll har jag sorterat ut de unisex kläder som finns i Vilyas gamla garderob, men ändå känns det så himla långt bort. Som att jag gör något förbjudet för jag ska minsann inte tro att jag kan ta lyckan för given.

Nej, nu blev detta alldeles för långt känner jag. Men det var ändå något som jag behövde få ur mig. Min dotter vill att jag ska läsa bok och natta henne, vilket jag ska göra. Sen ska jag titta på Greys Anatomy och inte alls sjunka i mina tankar utan leva vanligt och förbereda mig för att i sommar bli tvåbarnsmamma.

Namn förutom Pyttsi

Ja, vi har förresten bestämt oss för namnen som Pyttsi ska få när det blir dags. Vi har ju tjuvkikat, i och för sig ganska tidigt i graviditeten, så vi vet väl ganska säkert vad det blir. Men Marcus påstår att han själv aldrig har sett några bevis för det läkaren påstår så på båtresan kom vi fram till att ett alternativ till skulle vara på sin plats. De namnen som vi har spikat är:

Flicka - Nenya Aurora (Vilya tillhör en av tre ringar från Sagan om Ringen, även om det inte var därifrån vi fick namnet från början, och Nenya är faktiskt en an dessa också)

Pojke - Silas Sindre (Silas kom Marcus på när han tittade på Da Vinci Koden faktiskt. Vi är väl dom enda i världen som inte får dåliga vibbar av det namnet och filmen tillsammans. Hur som helst så smakade vi på namnet och sökte lite, kom fram till att Silas betyder skog och tyckte att det passade ännu bättre. Det namnet hade vi redan när vi väntade Vilya.)

I vecka 13 var vi hos Dr Anders Selbing och gjorde ett NUPP, som för övrigt visade sig vara bra. Lillekott låg inte i någon riskzon för kromosomavvikelser. En skön lättnad, kan jag säga. Hur som helst så tyckte han sig kunna säga till 90% att det är en liten Silas som ska utöka vår familj. Dock fick jag ett skrattanfall när han skulle visa så bebisen snurrade och bilden försvann. Jag såg i och för sig och tyckte att det var ganska tydligt. Även på vårt första rutinUL tyckte jag mig se, men jag har ju ingen som helst kunskap och nu känns det som att jag lika gärna kunde ha sett fel. Men som Selbing sa sig ha rätt vid 9 av 10 fall och min man säger att vi faktiskt kan vara den där sista tian så litar jag ändå på hans kunskap. Jag tror att han såg rätt. Men, nu har vi namn av båda könen om det nu skulle visa sig att det är en liten Nenya som tittar ut. Och jag är så kär i båda namnparen att jag numer önskar att jag hade fått ett tvillingpar med en av varje. :-)

Vi får väl se i v 32 när vi ska göra ett kontrollUL eftersom jag har en föreliggande moderkaka om barnmorskan kanske kan bekräfta vilket namn som passar bäst till vår Pyttsi.

Vilken lättnad!



Det gick så bra hos läkaren i dag att det känns som om jag har tappat 20 tunga ångeststenar. Hon var förstående och ödmjuk mot mig och jag var så tydlig som jag bara kan vara för att inte något skulle missförstås för osäkerhet. Jag vek inte med blicken och talade med klar röst som inte bröts. Jag fick ta två djupa andetag innan och kissa en gång för att ladda upp modet. Kände att det verkligen var nu eller aldrig, hade ingen lust att gå därifrån med ett nederlag. Dessutom vill jag inte kämpa för något som för mig känns så självklart. Någon gång måste det väl vara slutkämpat för vår del också? Ja, den här gången lyckades jag och det känns samtidigt som att jag vuxit en halv meter minst. Det är inte ofta som jag vågar stå på mig så som jag gjorde i dag. Jag känner för att festa på något riktigt gott..:-) Men jag är så trött efter all spänning så jag orkar nog inte bege mig någon mer stans. Dessutom är ju Vilya lite så där halvsjuk. Och jag med för den delen. Måste börja fundera på det där med vitaminer för familjen. Min mamma tycker att vi ska dricka apelsinjuice dagligen, alltså egenpressad. Jag vet inte om småttingar på drygt två år kan äta vitaminer i form av kosttillskott. Man ska kanske vara äldre för det. Får forska lite. För något måste vi göra för att komma ut förkylningssträsket.

Tid för ultraljud

I morse var det tid för rutinultraljud nummer två. Det var vår gamla, underbara och förstående barnmorska som genomförde det. Hon frågade hur det hade gått till senaste gången och så frågade hon vad vi ville se. Vi förklarade och hon visade allt. Hjärtat med de fyra kamrarna, urinblåsan, ryggraden och mätte återigen allt för att se så att storleken stämde. Vilket den gjorde. Det kändes så skönt att få en ok-stämpel på den 370 g tunga lilla Pyttsi. :-) Min moderkaka som legat lite lågt hade redan nu börjat flytta sig så hon trodde inte att det skulle bli några problem senare i graviditeten. Men vi har i alla fall ett nytt ultraljud inbokat i maj när jag är i v 32 tror jag. Gud, vad vi är bortskämda med att få träffa vår guldklimp. I väntrummet satt en mamma med sin alldeles nya lilla tjej och en storing i Vilyas ålder i vagnen. Även om jag såg en glimt av min framtid så var det jättesvårt att ta in. Att man aldrig lär sig! Overklighetskänslan försvinner inte bara för att man har fått ett barn. Och gud vad små dom är när dom kommer. Jag har ju glömt det där pluttiga. :-) Hon satt och ammade och mitt mammahjärta sprack nästan när jag hörde det lilla smackandet. Så mysigt!

Efter ultraljudet åkte jag till min chef och skrev på ansökan om havandeskapspenning. Så det blev inskickat i dag också. Väldigt effektivt av mig måste jag säga. Och det känns skönt att få gjort. Hoppas nu inte att det blir något krångel. Jag har ju blivit beviljad en gång då borde det väl gå den här gången också. Det är ju samma jobb och samma chef. Hoppas hoppas. Annars är det bara att gå tillbaka till jobbet, le och bita ihop under smärtan. Hemska tanke.

Känner mig lite febrig idag. Fryser och snorar. Vilya hade varit gnällig och ledsen på dagis plus att jag tycker att hon känns varm nu. Suck. Antog det, men förmodligen så fick hon gå till dagis alldeles för tidigt. Hostan är ju inte riktigt bra heller. Usch och fy för alla dessa smittor. Det går ju aldrig över heller. Tröstlöst. Men så är det ju. Förhoppningsvis är hon aldrig sjuk sen, när immunförsvaret är uppbyggt.

Nu ska jag göra hemmagjord pizza för det står tydligen på matlistan. :-)

Min underbara barnmorska

Jag trodde nästan att jag skulle bli tvungen att ställa in min tid hos barnmorskan eftersom Vilya haft hög feber hela natten. Men min styvmor Camilla tog en paus från sitt jobb för att komma hem till oss och passa lillan medans jag åkte in till Mvc. Och jag vill bara säga ååå, vad jag är glad över mitt val av barnmorska. Min bm som jag hade när jag väntade Vilya hade tydligen slutat ta emot patienter eftersom hon är någon slags chef så då valde jag vår glada och ärtiga bm som höll i vår föräldrargrupp. Hon är en frisk fläkt som kan få vem som helst att må bra. Och hon lyssnar verkligen. När jag kom tog hon direkt upp mitt mail ang ultraljudet och sa att om det passade mig på onsdag förmiddag så skulle det bli ett nytt UL då. Jag hjärta henne! Blev ju såklart jätteglad och lättad. Det är min gamla bm som ska göra ultraljudet så då vet jag att det blir bra. Är lite orolig för att dom ska tycka att jag är ett bökigt gravido men jag ska försöka att inte tänka så. Det viktigaste är ju att man känner sig trygg själv. Sen lyssnade vi på lillekotts hjärta som lät fint tyckte hon. Det sparkades ganska vilt där inne också, givetvis inget som jag kände, men jag misstänker att jag kommer känna med råge sen. Vilya var en lugn bebis som bara vände lite på sig då och då, inte alls någon fotbollsspelare. Men jag tror att det här kommer att bli en liten hårding som kommer att kicka mammas insida ordentligt. :-) Efter det så pratade vi om kejsarsnittsamtalet med läkaren och det kommande läkarmötet i Eskilstuna. Även där lugnade hon mig avsevärt. Hon sa att jag visst skulle vara förberedd på att läkaren kunde neka men att jag inte skulle vara rädd för att stå ensam efter det utan hon och Aurora-barnmorskan skulle hjälpa mig att få igenom snittet. Hon hade redan pratat med Birgitta som är aurora här i stan om mig så dom var på det klara hur dom skulle gå vidare om det inte blev beviljat. Det känns så skönt. Nu kan jag gå till det där mötet och inte känna mig nedtryckt i skorna av det hon säger, för jag vet att det inte är slutgiltigt om det inte går som jag vill. Min barnmorska sa också att hon aldrig hade varit med om att en blivande mamma som jag, som så benhårt vet vad jag vill, hade blivit tvungen att föda vaginalt. För det kan ju gå illa om det psykologiska inte stämmer överens med det man ska utföra. Precis som vi pratade om igår, Kenzie. Hon var orolig för att förlossningen skulle bli jättejobbig om jag tvingas till något jag inte vill. Ja, hur som helst så var det en halvtimma som lugnade mitt hormonstinna hjärta otroligt mycket. Jag skulle kunna ge min barnmorska en stor kram bara för att hon är så fantastisk!

Min lilla skrutta ligger bara i soffan och tittar slött på Små Einsteins. Tror att det är tänder på gång för hon dregglar jättemycket verkligen. Och hon har haft det ganska jobbigt med alla sina tandsprickningar.

Förresten så var jag för snabb att klaga på min frisyr. Idag är första dagen som jag gör iordning håret själv eftersom helgen har varit en hemma-sunk-helg med minimalt med skönhetsmedelsbehov. :-) Och min älskade frisyr fanns där under, när jag gjorde som jag brukar. Lite mer uppklippt bara. Och vips så blev jag glad i hjärtat och känner mig extra nöjd med färgen. Så, nu tar jag nog tillbaka det jag sagt innan om min lilla student. Får väl be henne att inte tokplatta håret i fortsättningen så att jag blir så där hemsk och hormonig.

Den rätte för Rosing

Ja, jag bara måste följa det här programmet. :-) Hur kul som helst. Vad är det för killar liksom?? "Jag tycker att Linda verkar vara en bra och smart tjej", säger en kille i kön som inte ser ut att vara äldre än 19. Haha! Ja, som sagt, jag kommer att sitta bänkad varje tisdag klockan åtta.

Så, i morgon klockan tio ska vi träffa läkaren för kejsarsnittsplanering. Jag är nervös för jag känner på mig att jag kommer få förklara mitt val och jag är rädd att han inte ska godta det jag säger. Vill verkligen inte gå därifrån utan ett snittdatum. Även om planerat kejsarsnitt skrämmer mig minst lika mycket som en vaginal förlossning så känner jag mig mycket tryggare när jag tänker på planerat snitt. För mig är det stora orosmoment med allt oväntat som kan ske under en vaginal förlossning och även om det kan ske oväntade saker under ett snitt så känns det inte som lika vanligt förekommande. Plus att man då redan är under uppsikt till 100 procent. Jag kan inte sluta tänka på vad som skulle ha hänt med Vilya om vi valt att inte åka in den där kvällen då hon föddes. Om värkarna hade stannat av tidigare än halvvägs till Eskilstuna och om hennes hjärtljud sjunkit utan att vi hade det under uppsikt. Nej, fy, jag vet att det är mycket som man inte kan kontrollera under just en graviditet. Mycket hemskheter kan ske under dessa 40 veckor, men om jag bara får stilla mitt otroliga kontrollbehov en endaste liten aning så känner jag mig mycket lugnare. Jag skulle även känna mig lite lugnare om min barnmorska kunde höra av sig ang mitt mail och vår ultraljudsundersökning. Funderar på att ta upp det med läkaren i morgon också, kanske kan han prata med någon barnmorska som kan boka en ny tid. Jag vet ju att Pyttsi var frisk och fin i v 13 men ändå blir jag orolig och tänker att mycket faktiskt kan hända. Ju längre tiden går, desto nojjigare blir man ju. Det hjälper ju inte att man är inloggad på Familjeliv några gånger om dagen där man kan läsa om vilken tragedi som helst. Läste idag om en tjej här i stan som hade fått ett MA i v 17. Hon var beräknad nästan samtidigt som mig. Det är ju fruktansvärt. Då har man ju gått nästan halva graviditeten.

Jag ska inte tänka på allt sånt, jag vet. Men det blir ju så när man är en aning hormonig. :-)

Foglossning

Jaha, här ligger jag på sidan i soffan med en kudde mellan knäna för att på något vis kunna underlätta och lindra den fruktansvärda foglossning som har slagit till i min kropp. Det här är en mycket värre sort än jag hade när jag väntade Vilya. Och jag har inte ens ansträngt mig fysiskt idag, speciellt mycket i alla fall. Men det krävs väl inte så mycket antar jag. Ser verkligen fram emot en hel dag på hårda föreläsningsstolar i morgon. Mmm, jag kan riktigt känna hur min kropp längtar efter den milda behandlingen. Tur att det inte är varje dag i veckan.

Det har gått lite rykten om att vår utbildning ligger risigt till i framtiden eftersom en annan utbildning med inriktning social omsorg ska omstruktureras. Det gjorde mig såklart lite orolig eftersom jag ska vara borta ett helt år, jag vill ju veta att jag har något att komma tillbaka till sen. Men det var som man kunde tänka sig, ryktena som florerat hade förvrängts och gjorts till något som inte var sanning. Det brukar ju lätt bli så när folk börjar prata.

Åh, jag älskar verkligen Greys Anatomy! Gråter som ett barn så fort det är scener med Izzie och Denny, speciellt nu när jag är gravid. Jesus alltså. Och nu med hennes hjärntumör verkar han vara en återkommande aktör. Så det är bara att torka tårarna och vänta på nästa smäll, nästa onsdag.

En blixtvisit hos Pyttsi

Ja, i morse var vi inbokade på MVC för ultraljud. Det är alltid nervöst innan, alla möjliga olika skräckscenarior far genom huvudet innan man får se den lilla krabaten simma runt på skärmen. Idag var inget undantag. Det enda undantaget var väl den jättemärkliga barnmorskan som vi hade blivit tilldelade. För det första så var hon sen, vilket inte alls är något konstigt på vår mödravårdscentral. Men av någon anledning så registrerade vi klockslagen idag, 9:38 kom hon och ropade upp oss. In i rummet, upp på britsen och Vilya var förstås supergrinig. Kanonbra tajming som vanligt. Hur som helst, på med kladd på magen och så igång med ultraljudet. Marcus och jag tittade lite menande på varandra när den knäpptysta kvinnan letade rätt på vår bebis och började mäta. Inte ett ljud om vad hon höll på med eller vad hon tittade på. Bara "nu ska vi se om vi får ett bukomfång" och "ni ska ha bilder också ja". Hon pratade lite om att moderkakan var lågt liggande och att ett nytt ultraljud skulle ske i v 30, men ingenting om hjärtat eller några andra organ. Först rörde h*n sig inte alls och utan att se ett hjärta får man ju en ganska stor klump i halsen. Som tur var så började h*n studsa lite när hon skulle mäta lårbenet så vi kunde pusta ut. Men eftersom Vilya var så krånglig så hade vi lite svårt att koncentrera oss och kom oss inte för att fråga om organen. Det var när vi pratade om det efteråt som det gick upp för oss vad vi egentligen hade fått veta, alltså ingenting. Jo, beräknat förlossningsdatum är 25 juli. Fast eftersom vi ska planera ett snitt så var väl det inte såå himla intressant. H*n blev ju till med hjälp av en hormonbehandling så vi har ganska bra koll på när det hela började. Men i alla fall, det jag vill komma fram med tidsbegreppet var att 9:38 gick vi in och 9:52 satt vi i bilen. Och då innefattar det på med kläder på oss och skruttan samt hiss fyra våningar och en promenad ut på parkeringen. Förstår ni att vi är besvikna?? Efter alla ultraljud som vi har gjort, det här var tredje den här graviditeten, så är det här det futtigaste. När vi gjorde rutinultraljudet med Vilya fick vi veta allt som vi hade rätt till om alla organ och blodflöden etc. Sånt som faktiskt känns ganska viktigt att veta. Nu gjorde vi ju ett Nupp i v 13 som visade att allt var bra, men mycket kan hända i alla fall. Tänk om vår bebis nu skulle ha ett hjärtfel, då vet inte vi det trots att vi lever på 2000-talet och har nymodigheter som just ultraljudsundersökningar. Nej, jag ska försöka få tag i min barnmorska och framföra min klagan. Jag vill verkligen inte vänta till v 30-nånting innan vi får veta att allt står rätt till med vår lilla guldklimp.

Jag fick i alla fall en ganska klar bild av vem som kommer att bli vår familjemedlem i sommar. :-) Även om surtanten påstod att hon inte såg. Men det var lika tydligt nu som för en månad sen, trots det blev jag osäker efteråt och grubblade på om jag kunde ha sett fel. Kanske behöver vi ett könsultraljud i alla fall om inte min BM ordnar ett nytt ultraljud med en snäll människa.

Lite klurigt

Ja, lite svårt är det allt att fixa med den här bloggen eftersom allt ska ske i html som jag är urusel på. Men jag lyckades i alla fall klura in en bebisräknare och en bloglovin-ikon. Känner mig stolt över det lilla. Jag uppdaterar min nya blogg hela tiden som om det skulle hända nya saker där utan att jag har gjort något. :-) Fånigt.

I morgon halv tio är det dags för ultraljud. Det ska bli spännande. Hade hoppats att lillan skulle kunna vara hos sin farmor då eftersom hon är hängig, men farmorn skulle till ikea. Så hon får helt enkelt följa med. Dom har säkert haft barn där förut och Marcus följer ju också med. Hoppas att vi får en liten bekräftelse på vilket kön bebisen har. Vi gjorde nupp i v 13 hos Dr Selbing i Linköping och då fick vi veta med 90 procentig säkerhet. Nu har det ju gått en månad till och man borde ju se lite tydligare. Men här i stan är barnmorskorna inte alls medgörliga när det gäller sånt. Så vi får väl se. Mer uppdatering i morgon då.