Lillprinsens tvåårsdag

Tandvärk

Ballerina

Silas är den sötaste pojken som gått i ett par skor. Igår när Agnes och Hanna var på besök och tjejerna busade på kom han plötsligt fram till mig med Vilyas prinsesskjol. Han ville ha den på sig. Självklart fick han det! Mitt hjärta dog när han direkt började dansa på lätta små knubbfötter. :) Jag har aldrig varit med om en liten som dansar så mycket som han gör. Kanske får jag min ballerina trots allt. Jag hoppas! Självklart hade jag kameran redo.
På den sista bilden dansar han på det rosa hjärtat som Hanna så konstnärligt snajdade till. :) Jag säger bara det...han skulle bara veta hur bräckliga mammahjärtan är. Då tror jag att han skulle vara lite mer försiktig med vad han tog sig för.

Silas födelsedag

Grattis på din första födelsedag, min lilla prins!

Silas


Han kommer hata mig när han är 15..men ibland gör han bara så konstiga miner. :)


4 månader och SKA hålla flaskan själv. Bråttom i livet, I tell you...

Mitt lilla frö

Silas säng = dödsfälla!

Zappade på tvn i morse och hamnade på Doctors, ni vet det amerikanska programmet med en läkarpanel som svarar på tittarfrågor. Ett av ämnena som togs upp var plötslig spädbarnsdöd och speciellt hur barnens spjälsängar ser ut och vilka farligheter som kan gömmas där i. Det fanns två sängar på scenen, en som var överhopad med filtar och gosedjur och gud vet allt och en där det bara var madrass med lakan och en bebis i en sån där sovsäck. Nattlinnessäck. Ja, skitsamma, jag kommer inte på vad det heter nu. Det var såklart den sistnämnda som var den korrekta. I den andra fanns det en miljon saker som kunde orsaka dödsfall för den lille. Till och med spjälskyddet fick inte vara för tjockt för bebisen kunde minsann trassla in sig och fastna mellan och en massa grejer, menade läkaren. Jag tittade på min lillekott och tänkte att om den där läkarpanelen hade tittat i hans säng så hade jag fått en smäll på fingrarna och stackars Silas hade fått sova utan sina älskade filtar på en madrass, i en sån där sovsäck. Han skulle helt enkelt aldrig kunna somna överhuvudtaget. Jag tyckte personligen att den där kala sängen var lite märklig eftersom bebisarna faktiskt kommer från ett ställe där det är varmt och trångt. Inte luftigt, kalt och kallt. Det måste ju finnas något slags mellanting. Eller?



För ni vet, nattrutinen är oändlig. Nappen ska stoppas i X antal gånger och det ska vara en filt på varje sida om huvudet så att han kan vända ansiktet mot varje filt ytterligare X antal gånger och så förstås ska den älskade Labanfilten vara runt kroppen och lite över ansiktet och gärna för att hålla i också. :-) Men självklart ligger han ju på rygg och vi kollar honom hela tiden så att han inte har hela ansiktet täckt av filtar. Vi är ju inga barbarer! Men eftersom han vill ha det så, så är det också så han får det. Vår lille prins.

Det bästa som finns

...är när Silas fångar min hand med sina två små och trycker den mot sitt ansikte. Kärleken svämmar över.

Silas BDB-pose!







Dagens ungdom alltså.

En prins



Hittade den här bilden i min mammas blogg. Hon är tydligen den enda som kan ta fina bilder på honom. När jag försöker så får han alltid till någon konstig min som gör att han inte ser klok ut. Men här är han sitt riktiga, sockersöta jag. Min lilla prins. I morgon är det vägning och mätning igen på BVC. För två veckor sen vägde han 5,8 kg och var 58 cm lång. Hittills har han ökat 400 g i veckan i snitt så det förvånar mig inte om han ligger en bit över 6 kg nu, dunderklumpen. Fick ju panikköpa kläder i strl 62 i fredags när vi hälsade på mamma eftersom han helt plötsligt bestämde sig för att växa ur 56. Och tydligen så var garderoben liten tunn i strl 62. Men nu finns det lite. Tacka vet jag Lindex hörna "tag 3 betalar för 2". Fina, prisvärda kläder med bra kvalituss. :-)

Nu väntar jag bara på att maken min ska komma hem från jobbet. Nu när Silas mage inte krånglar på kvällarna har han fått lov att jobba skift igen. Men det är fortfarande lika mycket ångest att sitta ensam, och dessutom ha hela kvällsbestyret med två kottar på egen hand. Men jag ska vara tacksam som ändå har en man som är på väg hem. Tänk vad lätt det är att ta de självklara sakerna i livet för givet. Det är inte klokt.

Silas



Han är här nu, vår prins som vi väntat på i evigheter. Eller i alla fall sen den 14e november 2008. Det känns som evigheter. Onsdagen den 15e juli klockan 19:50 tog han sitt första andetag och hela världen slutade snurra för en liten, liten stund. Vi hade väntat i 12 långa timmar på förlossningen innan det skulle bli vår tur på operationsbordet och nervositeten hade hunnit växa sig till helt enorm. Jag var rädd när jag blev lagd på operationsbordet och sen var jag rädd under hela operationen, bortsett från det ögonblick då han kom ut och vi fick höra hans röst för första gången. När han låg på mitt bröst, de få minuter han gjorde det, fanns ingenting annat än han och jag och Marcus. Men när dom sen försvann var jag tillbaka i allt det otäcka. Kanske var det för att personalen var stressad och irriterad över att dagen hade varit kaotisk och för att narkosläkaren lät mig ligga på operationsbordet i en timma och vänta på ryggmärgsbedövningen, kanske var det därför som det där lugnet och det där fina aldrig riktigt slog rot i mig. Det där som sägs ska finnas under en förlossning hur den nu än ser ut. Jag var stressad och rädd och även om det gick fort och jag var i trygga händer kändes det bara väldigt obehagligt. Obehagligt att känna operationen även om den var smärtfri, obehagligt att hjärnan visste exakt vad som hände bakom skynket utan att kroppen kände någon smärta.

Men nu är han ute och vi är hemma i lugnet. Vårt nya liv har börjat så som det var meningen att det skulle se ut och vi är lyckligare än någonsin. Vilya har fått en lillebror och vi är tvåbarnsföräldrar. Livet är härligt!