Han

Hur hanterar man känslan av att inte vara tillräcklig? Gör man det? Eller lever man bara i den och låter den vara där? Ni vet den där känslan som sprider sig i magen när skolan ringer och berättar att din son nu har gjort det igen. Det där. Ni vet. Igen. Känslan av uppgivenhet över att den där diskussionen måste tas upp. Igen. Den som man har tagit så många gånger med en liten pojke som med nedsänkt blick ger tystnad som svar. Frustrationen över att den där rara lille pojken som gärna kryper upp i mammas eller pappas knä på kvällen och lutar sin blonda kalufs mot bröstkorgen också har en sida som inte alls är så rar och fin. Vetskapen om att pojken är en annan pojke i ett forum där mamma inte kan vara med. När samtalet kommer känns det som att hjärtat blir blytungt och beskrivningen av händelsen blir till en återkommande scen på näthinnan. Om och om igen spelar den upp sig bakom ögonlocken bara för att ändra karaktär med tidens gång. Självklart med en lite värre knorr för varje ny omgång. Och så sitter man där igen. Framför den blonda luggen och blicken som stirrar i golvet. Samma ord som sägs, samma förmaning, samma bedjande panik. Snälla, rara älskade pojke, du vet ju vad som är rätt och fel! Snälla prata med mig, titta inte ner i golvet! Varför vill du inte prata med mig? Jag är ju din mamma! Paniken. 
 
Men så kommer de där små ljuspunkterna. Stunderna då den blonda kalufsen visar en styrka och en säkerhet som inte ens mamman trodde fanns. Pojken visar att vägen är tydlig och upplyst. Allas lika värde och öppenheten inför att alla får vara som de vill sitter som en självklarhet i ryggmärgen. Så självklart att det inte spelar någon roll vad andra tycker om att en pojke har rosa nagellack eller en jacka med blommiga ärmar. Vännerna i skolan säger att byxorna med fåglar på är tjejbyxor och någon säger att hans två tofsar i håret gör att han ser ut som en flicka. Pojken svarar självsäkert: Alla får se ut som de vill. Det finns ingenting som heter killkläder och tjejkläder. Pojken vill dessutom se hur han ser ut i smink och väljer omsorgsfullt ut ett av systerns allra mest lysande, rosa läppstift. Han ser på sina långa ögonfransar och frågar då och då om han får ha mascara till skolan. Den generella regeln är dock att ingen får gå till skolan med smink. Varken flicka eller pojke. Inte förrän mamma tycker att det är okej utifrån ålder (vilket mamman inte har kommit fram till ännu, vad som är en okej ålder alltså). Men han vill det. Han tittar sig i spegeln och mamman ser hur ryggen blir lite rakare när han tycker om det han ser. Långa, svarta ögonfransar och rosa läppar. 
 
Den där oron och otillräckligheten bleknar en aning. Den som fanns där i början av dagen. Då, när telefonsamtalet kom. Den blonda kalufsen visar prov på ett stort mod och ett fint hjärta. En vilja att gå sin egen väg. En styrka hos den där pojken som alltid har varit lite tyst och hemlig. 
 
Oron finns dock kvar. Om än inte lika starkt pulserande av skam som till en början. Utan nu lite mer som ett nålstick. Eller kanske till och med flera. Oro som nu är kantad av rädsla. Tänk om någon vill pojken illa? Den där ryggraden som så starkt står rak nu, tänk om någon får för sig att vilja kuva den? Böja den så att den passar in bland alla andra. Känslan av otillräcklighet blir starkare igen. Så mycket som en mamma vill skydda sina barn ifrån och inte kan göra fullt ut. Så mycket som en mamma vill bespara sina barn men som hon vet också är det som formar och stärker dem till slut. Så vad finns det kvar att göra? Annat än att envetet ha de där samtalen med den blonda luggen och den sänkta blicken. Att leende stå där bakom och se hur pojkens rygg blir längre och rakare. Att otröttligt fånga upp och ta pojken i handen varje gång som vinden blåser lite hårdare. Att älska. Villkorslöst.
 
Inget. Det finns ingenting annat än det. 

Fyra år senare

Jag tänkte här om dagen att jag kanske skulle börja blogga igen. Så idag hittade jag mig själv på google för att se vilken den bästa bloggportalen var. Där fanns många men bland annat blogg.se och av en händelse klickade jag mig vidare dit. Väl på sidan kom jag ju på att det här var min gamla bloggportal. Där jag faktiskt fortfarande har en blogg. Jag kom till och med ihåg inloggningsuppgifterna vilket är ganska makalöst. Det är alltså 4 år sedan jag var inne på min blogg. 4 år sedan jag postade ett inlägg. Jag surfade runt lite och allt som står, alla inlägg, alla bilder känns som från ett helt annat liv. Vem är det som har haft den här bloggen innan? Vem var hon? Och vart tog hon vägen? Vilka drömmar hade hon och hur såg hon på livet? Det känns lite märkligt att surfa runt bland inläggen. Som att jag är hemma hos någon annan utan att den personen är där. Jag vet ju att allting här inne är mitt, men det känns bara inte som det längre. 4 år senare. 4 år. Jag tänkte nästan att jag skulle radera allt gammalt och börja på nytt. Men så ångrade jag mig. Kom på mig själv med att inte riktigt veta om jag skulle sakna det gamla som fanns där eller inte. Så det får vara kvar. I alla fall så länge som jag tror att jag kommer sakna det gamla om det skulle försvinna. 
 
Mest nyfiken är jag nog på de 26 tappra själar som har besökt bloggen den senaste månaden. Vilka är ni? Och hur hittade ni till en blogg som inte har uppdaterats på 4 år?
 
Men i alla fall... nu kanske, kanske börjar jag skriva igen. 

Instagram



Jag bloggar väldigt dåligt men instagrammar desto bättre. 

Mina älsklingar

 

Spökbarnen

 
 

Johanna och Therese

 
 
 

Linda och Klas

 
 

Linda och Nicke

 
 

Jag vill inreda...

 
 
 
 
 
 
Och helst skulle jag vilja knäppa med fingrarna så var det nya färger på väggarna hemma också. Är det inte därför man bor i hyresrätt?? ;)
 
 

Helgen som gått





Nagelpiff

I veckan som var hade jag en tid bokad hos min vän Ella för att fixa mina naglar. Resultatet blev helt fantastiskt och nu kan jag inte förstå hur jag har klarat av att leva ett helt liv utan piffiga naglar. :) Kanske blir detta mitt nya beroende?

Bröllop

I helgen fick jag vara med under ett av de lyckligaste ögonblicken i livet nämligen ett bröllop. Det är så härligt att känna lyckan och glädjen över kärleken mellan två människor. Det var alldeles underbart vackert och brudparet var fantastiska. Förstås.

Äntligen!

Som jag har längtat efter att tatuera mig och igår blev det äntligen av. Det var en hemsk smärta. Underarmen är helt klart mitt värsta ställe hittills. Usch! Men det blir ju bra när det är färdigt. :)

Tradera bjuder på många guldklimpar...

...i skoväg...

Sol, underbara sol

Äntligen får huden sin efterlängtade solvitamin!

Helgen som var

Och med barnen som sällskap blir det alltid fantastiskt!

Min nya svenska favorit...

...är Ellen Westholm på Zoi Tattoo i Stockholm. Jag saknar ord...

Kroppsgrejer

Det här med att töja öronen visade sig vara ett lika farligt gift som tatueringar. Nackdelen är väl att töjning kan man göra lite när som helst på egen hand. När jag började hade jag 12 mm som mål. Absolut inte större!!! Jag hade ju världens vackraste tunnlar i sikte och dom fanns i den storleken. När jag väl kom mig för att köpa dom fanns dom bara i 10 och 14. Då hade jag nått 12 och ville absolut inte gå ner en storlek. Okej, lite mer gör väl inget. Men absolut inte större!!! Men ååååå så fint det blev! Nu har jag gått och tittat på Johannas pluggar i några dagar och kännt ett sug i magen efter att prova. Idag gjorde jag det och åååååå så fint det blev!!! Jag törs nästan inte säga det längre men nu blir det absolut inte större!!!!! ;)

 

Helgen som var

Har bjudit på härligt vårväder och familjehäng.

Svenska tatueringsmässan

Det kommer absolut bokas in ett besök där. :)

Tidigare inlägg